Sisi tv-serie och filmer: skärmen mot källorna

Varje ny Sisi tv-serie bygger på en historia som filmduken har ägt i årtionden. Det finns ett museum inne i Hofburg vars uttalade syfte är att motsäga en rad filmer. Det är ovanligt nog för att vara det mest intressanta med hur Elisabeth minns — och det säger dig hur fullständigt filmversionen vann.

Trilogin från 1950-talet

Ernst Marischkas Sissi-filmer med tonåriga Romy Schneider kom från 1955 och var enorma. De är romanser i Technicolor: en livfull bayersk flicka träffar en ung kejsare, kärleken besegrar hovetiketten, och Österrike får en välvillig saga om sig självt tio år efter kriget.

Deras mest bestående bedrift är ett stavfel. Elisabeth kallades Sisi inom familjen och skrev det alltid med ett s. Operatören bakom Sisi museum skriver det i sin egen FAQ med klara ord: hon “stavade alltid sitt namn med ett ‘s’. Den korrekta stavningen är alltså ‘Sisi’.” Dubbel-s:et kommer från Marischkas titlar, och det är fortfarande så de flesta skriver det.

Om en film kan ändra hur en verklig persons namn stavas sjuttio år senare är det rimligt att anta att den ändrade andra saker också.

Vad filmerna utelämnar

Ställ trilogin mot det dokumenterade underlaget så är utelämnandena inte små.

Filmerna slutar där svårigheterna börjar. De ger dig uppvaktningen, bröllopet och de första åren, och stannar där. Det de inte har plats för är ett äktenskap som kejsarinnan fann outhärdligt, en svärmor som tog hand om hennes barn och en kvinna som tillbringade resten av sitt liv med att resa för att vara var som helst utom i Wien.

De har ingenting att säga om den fysiska regimen: midjan på 40 cm när den var som smalast, fastekurerna, köttsaften, vägningarna tre gånger om dagen, de 43,5 kg hon var nere i 1894. Historiker som läser samma dokument har beskrivit mönstret som anorexia nervosa; en professor i psykologi, Walter Vandereycken, har skrivit att källorna “upprepade gånger beskriver hennes betydande rädsla för viktuppgång och de psykopatologiska förändringar som är specifika för anorexia nervosa.”

De tar inte upp hennes son Rudolfs självmord i Mayerling 1889, eller mordet på henne själv i Genève 1898, eftersom en trilogi som slutade med en anarkists fil genom hjärtat inte hade varit den film Österrike ville ha 1955.

De nya tv-serierna

Elisabeth har fått ett omfattande uppsving på skärmen — en Netflix-serie, en långfilm och en hel del annat — och de nyare versionerna är medvetet mörkare. De gör korsetten, hungern och leda till sitt ämne i stället för att hoppa över dem.

Om det gör dem korrekta är en annan fråga, och oftast är svaret nej. De gör det som 1950-talsfilmerna gjorde, med omvänd polaritet: de använder en verklig kvinna som material till den berättelse deras publik vill ha just nu. En version som gör henne till en protofeministisk rebell är lika mycket en påhittad version som en som gör henne till en sjungande brud, även om den sistnämnda ligger närmare dokumenten.

Två saker får nästan alla fortfarande fel. Hennes längd och gestalt: hon var 1,73 m, ovanligt lång för sin tid, vilket sällan överlever rollbesättningen. Och tidsspannet: hon var Österrikes kejsarinna i fyrtiofyra år, och hon var sextio när hon dog.

Vad museet säger

Sisi museum öppnade 2004 i hennes egna rum på Hofburg, formgivet av Rolf Langenfass och uppbyggt kring hennes poesi. Dess inramning är uttryckligen korrigerande — det finns för att ställa det dokumenterade mot det allmänt trodda — och föremålen är hur det för sin talan.

Det är ovanligt för ett nationalmuseum att göra så, och det gör besöket bättre. Du blir inte såld romantiken; du får se bevisen mot den, i rummen där det hände.

Vad du ska läsa och se i stället

Den starkaste enskilda primärkällan är berättelsen som hennes grekiske lärare, Constantine Christomanos, lämnade efter sig; han antecknade vad hon sa under de timmar då hennes hår sattes upp. Det är därifrån repliken kommer om att hennes tankar flydde genom håret ut i frisörskans fingrar, och ingenting dramatiserat har överträffat den.

Utöver det är Brigitte Hamanns biografi standardverket och den källa som det mesta seriösa materialet härstammar från.

Och sedan de tre platserna i Wien: Sisi museum för argumentet, Kejsargraven vid Neuer Markt för graven och monumentet i Volksgarten för det staden bestämde sig för att bygga till hennes minne. Tillsammans täcker de mer än någon av filmerna.