Kejsar Frans Josef I av Österrike

Kejsar Frans Josef I regerade Österrike i sextioåtta år, från december 1848 till sin död i november 1916. Han kom till tronen som artonåring och lämnade den som åttiosexåring, och Kejsarvåningarna på Hofburg är hans arbetsrum: skrivbordet, fältsängen av järn, kontoret för en man vars jobb var pappersarbete.

Trontillträdet

Född 18 augusti 1830. I december 1848, medan den ungerska revolutionen fortfarande pågick, abdikerade hans farbror, kejsar Ferdinand I, i Olomouc som en del av ministerpresident Schwarzenbergs plan för att få slut på den. Frans Josef besteg tronen den 2 december, arton år gammal.

Den första delen av regeringstiden ägnade han åt att motarbeta konstitutionellt styre i alla sina länder, och han betraktas allmänt som reaktionär. Han hade också från början otur i krig. Österrike förlorade sitt inflytande över Toscana och större delen av sitt anspråk på Lombardiet–Venetien till Sardinien efter det andra italienska frihetskriget 1859, och förlorade igen 1866. Österrike avstod inget land till Preussen efter preussisk-österrikiska kriget, men freden i Prag avgjorde den tyska frågan till Preussens fördel — vilket innebar att Tyskland inte skulle enas under Habsburgarna.

År 1867 slöt han den österrikisk-ungerska kompromissen, som gav Ungern mycket större självstyre och skapade dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Den gav honom fyrtiofem förhållandevis fredliga år.

Attentatet 1853

Den 18 februari 1853 kom en ungersk nationalist vid namn János Libényi upp bakom honom på en av stadens bastioner, medan han tog en promenad med en av sina officerare, och högg mot hans hals med en kniv.

Frans Josef bar nästan alltid uniform, och dåtidens uniformskragar var gjorda av mycket kraftigt material just av det skälet. Han skadades och blödde, men kragen räddade hans liv. Greve O’Donnell högg ner Libényi med sin sabel; en slaktare vid namn Joseph Ettenreich, som råkade vara i närheten, övermannade honom. Båda männen adlades. Libényi avrättades.

Hans bror Maximilian bad sedan Europas kungahus att finansiera en kyrka på platsen som tackoffer för kejsarens överlevnad. Det är Votivkirche på Ringstraße nära universitetet.

Rutinen

Detaljen som alla upprepar om Frans Josef är att han steg upp före gryningen och arbetade. Det bästa beviset för det är också det sista han någonsin sa. Döende på Schönbrunn på kvällen den 21 november 1916 sa han till sin kammartjänare: “I morgon bitti, klockan halv fyra.” Sjuk i lunginflammation som åttiosexåring tänkte han fortfarande stiga upp vid den vanliga tiden.

Det är den mannen som Kejsarvåningarna är möblerade för att visa. Han behandlade det kejserliga ämbetet som en administrativ tjänst och höll fast vid en ämbetsmans vanor i nästan sju decennier.

Äktenskapet

Hovet ville ha honom gift. Hans mor, ärkehertiginnan Sophie, ville ha en allians med Wittelsbach och hade valt ut sin syster Ludovikas äldsta dotter, Helene. Frans Josef träffade Helenes femtonåriga lillasyster Elisabeth, förälskade sig och insisterade. De gifte sig den 24 april 1854 i Augustinerkirche, som ligger inne i Hofburgkomplexet vid Josefsplatz.

Det fungerade inte. Han var passionerat förälskad i henne, och känslan var inte ömsesidig. Elisabeth vande sig aldrig vid livet vid hovet och var ständigt i konflikt med kejsarfamiljen. De fick fyra barn: Sophie, som dog som spädbarn, Gisela, Rudolf och Marie Valerie. Hon reste nästan ständigt och syntes sällan i Wien.

Från 1885 hade han en följeslagare: Katharina Schratt, en av de ledande skådespelerskorna på Wiens scener, som blev hans väninna och förtrogna i trettiofyra år. Förhållandet tolererades i viss mån av Elisabeth och förblev av allt att döma platoniskt. Han byggde Villa Schratt åt henne i Bad Ischl.

Fyra dödsfall

Regeringstiden var lång nog för att familjen skulle slitas sönder omkring honom.

Hans bror Maximilian, insatt som kejsare av Mexiko, avrättades 1867. Hans ende son Rudolf tog sitt eget liv i Mayerling 1889. Elisabeth mördades av en anarkist i Genève 1898. Hans brorson och presumtive tronarvinge, Franz Ferdinand, mördades i Sarajevo den 28 juni 1914.

Om Elisabeths död skrev en iakttagare vid begravningen att “det var ynkligt att se kejsaren, han visade stor energi i sin omätliga smärta, men ibland kunde man se hela omfattningen av hans sorg.” Till sina släktingar sa han: “Ni kommer aldrig att veta hur mycket hon betydde för mig.”

Om Franz Ferdinands död — som han aldrig hade förlåtit för att han gifte sig med en grevinna i stället för en kvinna av regerande furstesläkt — sa han något kyligare till sin dotter: “För mig är det en lättnad från en stor oro.”

Kriget

Sarajevo ledde direkt till Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien, en allierad till Ryssland, vilket satte alliansssystemet i rörelse och utlöste första världskriget. Frans Josef godkände den. Han dog två år in i kriget, den 21 november 1916, av lunginflammation i höger lunga, flera dagar efter att ha blivit förkyld under en promenad i Schönbrunns park med kung Ludwig III av Bayern.

Han efterträddes av sin brorsons son Karl I, som höll ut i två år innan imperiet föll samman.

Vad som finns kvar av honom på Hofburg

Inte rummet där han dog — det var på Schönbrunn, på andra sidan staden. Det Hofburg rymmer är den arbetande halvan av hans liv:

• Kejsarvåningarna, hans och Elisabeths rum i Reichskanzleitrakt och Amalienburg, inklusive hans arbetsrum och den berömda järnsängen.
• Augustinerkirche vid Josefsplatz, där han gifte sig med Elisabeth 1854 — och där dynastins hjärtan enligt Habsburgsk sed förvaras i Herzgruft.
• Hofburgkapelle, vars kör sjöng vid hovet under hela hans regeringstid och fortfarande sjunger söndagsmässan.

Han är begravd i Kejsargraven vid Neuer Markt, fem minuters promenad bort, mellan Elisabeth och Rudolf, i den kammare han lät bygga till sitt 60-årsjubileum som regent 1908.