Lipizzaner i Wien: Spanska ridskolans vita hästar

Wiens lipizzaner — lipizzanerhästen, eller lipizzanern — är en europeisk ridhästras som avlades fram i Habsburgriket på 1500-talet: muskulös, kraftfull, långsam att mogna, långlivad och nästan alltid skimmel. Sextioåtta hingstar bor i Stallburg inne i Hofburg och arbetar i Vinterridskolan intill, och det är därför en hästras har blivit en av slottets främsta sevärdheter.

Unesco förde 2022 in traditionerna kring lipizzaneravel på representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv, med åtta länder namngivna i inskriptionen.

Var rasen kommer ifrån

Härstamningen går tillbaka via Spanien. Berberhästar som morerna förde till Spanien korsades med inhemska hästar och gav andalusiern och de andra iberiska raserna. År 1562 förde kejsar Maximilian II andalusier till Österrike och grundade hovstuteriet i Kladrub. År 1580 grundade hans bror, ärkehertig Karl II, ett liknande stuteri i Lipizza — i dag Lipica i Slovenien — och rasen fick sitt namn efter byn. Själva bynamnet kommer från slovenskans lipa, lind.

I Lipizza korsades spanska hästar, berberhästar och araber, och senare generationer korsades igen med den numera utdöda napolitanska rasen och med hästar av spansk härkomst från Tyskland och Danmark. Kladrub specialiserade sig på tunga vagnshästar; ridhästarna kom från Lipizza.

Åtta stamhingstar, alla födda i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, erkänns som det klassiska avelsmaterialet. Varje modern lipizzaner går tillbaka till dem, och varje avelshingst bär sin linjes grundare i namnet.

Varför de föds mörka

Det här är frågan som besökarna ställer i stallet, och svaret är genetiskt snarare än magiskt.

Lipizzaner är skimlar, inte vita hästar. Skimlar har svart hud och mörka ögon, föds med pigmenterad päls — hos lipizzaner oftast brun eller svart — och ljusnar för varje år medan gråningen fortskrider. Den är klar någonstans mellan sex och tio års ålder. En äkta vit häst föds vit med opigmenterad hud; det gör inte en lipizzaner.

Fram till 1700-talet fanns rasen även i black, brun, fux, svart och skäck. Grått är en dominant gen och grått var vad kejsarfamiljen föredrog, så i en liten sluten population tog det över nästan helt. Spanska ridskolan håller medvetet ett undantag vid liv: det är en gammal tradition att ha minst en brun hingst i stallet, och den traditionen lever kvar.

Stuteriet i Piber

Sedan 1920 har statsstuteriet i Piber, nära Graz i västra Steiermark, varit huvudstuteriet för hästarna som används i Wien. Urvalet är ovanligt strängt — bara hingstar som har visat sig dugliga på ridskolan får användas i aveln, och bara ston som har klarat prestationsprov betäcks.

Piber har omkring 360 hästar. Det är inte det största lipizzanerstuteriet i Europa: Sâmbăta de Jos i Rumänien har omkring 400, och Lipica självt omkring 358. Nästan 11 000 lipizzaner var registrerade hos Lipizzan International Federation år 2012, i nitton länder och nio statliga stuterier.

Stuteriet har haft dåliga år. En virusepidemi drabbade Piber 1983 och dödade fyrtio hästar och åtta procent av den väntade fölkullen.

Krigsåren

Två gånger var rasen nära att försvinna, och den andra räddningen har blivit historien som alla halvt minns från en Disneyfilm.

År 1942 flyttade den tyska krigsledningen det mesta av Europas lipizzaneravel till Hostau i Tjeckoslovakien och tog stona från Piber. I januari 1945, när bombräderna nådde Wien, evakuerade Spanska ridskolans chef, överste Alois Podhajsky, skolans hingstar till St Martins i Österrike. På våren låg hästarna i Hostau i vägen för den framryckande sovjetiska armén.

Den 28 april 1945 ockuperade amerikanska Second Cavalry, under överste Charles Reed, Hostau, där även 400 allierade krigsfångar hölls. Den 7 maj höll Podhajsky en uppvisning med hingstarna för general Patton — själv olympisk ryttare — och bad honom ta hästarna under sitt beskydd. “Operation Cowboy” räddade totalt 1 200 hästar, varav 375 lipizzaner, som drevs, reds och kördes med lastbil 56 km över gränsen in i Tyskland.

Avelsdjuren återvände till Piber 1952. Hingstarna kom tillbaka till Spanska ridskolan 1955.

Arbetslivet

En hingst kommer till skolan som fyraåring och går igenom tre steg av klassisk utbildning. Det första, Remontenschule, är två till tre månader i longerlinan innan en ryttare ens sitter upp. Det andra, Campagneschule, lär ut samling, sidvärtsrörelser och självbärighet och tar ungefär två tredjedelar av den totala utbildningstiden — oftast flera år. Först därefter kommer haute école, där en häst kan få lära sig “skolor ovan mark”: de kontrollerade språng som skolan är berömd för.

Inte alla hästar kommer dit. Skolorna ovan mark lärs ut till de individer som har temperamentet och kroppen för dem.

Somrarna tillbringas utanför Wien. De sextioåtta hingstarna åker till sommarstallet i Heldenberg i Niederösterreich i sju veckor i juli och augusti, där de står i boxar med hagar och rids ut i skogen i stället för att tränas. Om du är i Wien i juli eller augusti, kontrollera innan du planerar ett besök kring hästarna.

Att se dem i Wien

Tre olika saker, tre olika priser. Lästa på skolans egen biljettsida den 18 september 2026:

Vad	Från	Längd
Föreställning	26 €	Cirka 45 eller 70 minuter
Morgonträning	17 €	Cirka 60 minuter
Guidad visning av byggnaden	24 €	Cirka 60 minuter
Arkitekturvisning	26 €	Cirka 80 minuter

Morgonträningen är träning, inte koreografi: hästarna arbetar till musik, hallen är inte full, och folk som väntar sig en show blir ibland besvikna. Föreställningen är den färdiga produkten. Den guidade visningen tar dig in i Stallburg och Vinterridskolan utan att någon häst uppträder alls.

En sak till som är värd att veta: Spanska ridskolan använder enbart hingstar i sina föreställningar. Stona stannar i Piber, där de utbildas för körning och under sadel.